 Sankta
Lucia med martyriets segerpalm i ena handen och sina
ögon på en bricka i den andra.
Lucia från Syrakusa
(286-304?)
Minnesdag: 13 december
Skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka
barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare,
chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare,
vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare
och dörrvaktare; i England författare, advokater,
tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig
och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och
dysenteri.
Den heliga Lucia är en historisk gestalt, född c:a 283
(286) i Syrakusa på Sicilien. Där led hon utan tvivel
även martyrdöden, sannolikt under Diocletianus'
förföljelse c:a år 304. Hennes minne ärades tidigt, en
inskrift på grekiska i Johannes-katakomben i Syrakusa
nämner hennes fest redan c:a år 400. Man hittade den år
1894 tillsammans med hennes gravplats, Loculus. Hon
nämns även i den romerska mässans kanon och är en av de
högst ärade kvinnliga martyrerna. Legenden är kanske
mindre sanningsenlig:
Lucia föddes i Syrakusa som barn av rika föräldrar av
högre samhällsklass. Fadern var av romersk bakgrund men
dog, när Lucia var ung, så det blev modern som tog sig
an hennes uppfostran. Modern namn skall ha varit
Eutychia, något som tyder på grekisk härstamning. Som så
många andra av de tidiga martyrer, som Kyrkan ärar, hade
Lucia redan som barn avlagt evigt kyskhetslöfte och
hoppades att ge alla sina jordiska ägodelar till vården
av de fattiga. Men hon berättade inte för någon om detta
beslut, inte ens för modern. När hon växte upp till en
vacker ung flicka, lovade modern bort henne till en
förnäm hednisk yngling. Lucia lyckades uppskjuta
förlovningsfirandet, medan hon innerligt bad till Gud
om, att han skulle rädda henne från detta äktenskap.
Modern blev svårt sjuk efter att under flera år ha lidit
av blödningar, som ingen läkare kunde bota. Då
övertalade Lucia henne att företa en vallfärd till det
populära pilgrimsmålet Catania, mindre än 8 mil från
Syrakusa. Där fanns graven till den heliga jungfrun och
martyren Agatha, som blev dräpt 52 år tidigare under
kejsar Decius' förföljelse. Moder och dotter reste till
Catania. I bönen visade sig den heliga för Lucia och
sade: "Min syster, varför ber du mig om något du lika
väl själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!"
Som tack för detta mirakel lovade modern, att flickan
skulle få leva ogift och ge hemgiften till de fattiga.
Men den kommande brudgummen, som blev kränkt och fylld
av sårad stolthet, angav henne som kristen för kejsar
Diocletianus' ståthållare på Sicilien, Paschasius. Detta
skedde år 303, som var det blodigaste året under kejsar
Diocletianus förföljelse av de kristna. Hon blev
fängslad och torterad, men hon var ståndaktig och
klagade inte. Då blev hon dömd "ad lupanare", att sändas
till bordellen som straff. Där skulle hennes kyskhet gå
förlorad, och den Helige Ande, som skulle upplysa henne,
vika ifrån henne.
Hon skulle fraktas på en oxkärra till hån och spe genom
staden, men tusen man och flera oxar klarade inte att
dra jungfrun. Den rasande ståthållaren lät då samla ved
runt hennes fötter och prövade att bränna henne, men
åter blev hon räddad av Gud. Därefter hällde han kokande
olja över henne, men hon fortsatte att vara oskadad. Då
blev ståthållaren mycket vred, och hon dömdes att bli
dödad med svärd, och bödlarna stack ett svärd i halsen
på henne. Men Lucia levde så länge, att en präst hann
att komma och ge henne sakramentet. Då först dog hon.
Men innan hon dog, förutsade hon det straff som skulle
möta Paschasius: förföljelsen mot de kristna skulle
snart ta slut, kejsar Diocletianus skulle inte längre
regera och Maximianus skulle dö. Tyvärr kan inte denna
vackra berättelse godtagas utan kritisk inställning.
Detaljerna i legenden har möjligen endast tagits från
liknande skildringar av jungfrurs martyrdöd. Det är även
ett faktum, att kejsar Maximianus inte dog omedelbart
efter det att hans regeringstid var över, så som
profetian hade sagt. Det är även svårt att tro, att en
hednisk guvernör skulle bära namnet Paschasius (avlett
av "påsk"). Men andra delar av legenden kan man kanske
fästa större tillit till. Det finns inget skäl att
tvivla på tid och plats för den heliga Lucias' martyrium
- Syrakusa på Sicilien, c:a 303/304, och dödssättet
verkar inte heller osannolikt. Man får hoppas att
sammanställningen av den heliga Agatha och den heliga
Lucia inte är senare tiders utbrodering. De två helgonen
var Siciliens två viktigaste och mest kända helgon.
Lucias namn, som framkallar föreställningen om ljus
(latin lux), var kanske orsaken till, att hon blev
skyddshelgon för synen, och att det därmed blev vanligt
att anropa henne om hjälp mot ögonsjukdomar. Men
legenden har ofta mer dramatiska förklaringar, och i
konsten framställs hon ofta med två ögon på ett fat.
Legenden berättar, att en hednisk yngling blev förälskad
i den kristna jungfruns ovanligt vackra ögon, något som
fick henne att riva ut dem och skicka dem till honom på
ett fat. Detta ledde till, att han ögonblickligen lät
döpa sig. Och Lucia fick glädje av sitt offer, för
försynen utrustade henne med ett par ännu skönare ögon
än tidigare. Vad som skedde med den unge mannen, säger
legenden ingenting om.
Lucias legend härstammar troligen från 400-talet. Även
om detaljerna inte är pålitliga, finns det inget tvivel
om den stora ära, som kom henne till del i den tidiga
Kyrkan. Hon är en av de få kvinnliga helgon, som
uppträder i Gregorius den stores Kanon, och det finns
särskilda böner och antifoner för henne i hans
Sakramentarium och Antifonarium. Hon blir även
ihågkommen i det äldsta Martyrologium Romanum. Hennes
namn finns även i grekiska liturgiska böcker, i
marmorkalendern i Neapel och i Hieronymus' martyrologium
från 500-talet. Den helige engelsmannen Aldhelm av
Sherborne (död 709) är den förste författare, som
använder hennes akter för att ge en fullständig
berättelse om hennes liv och död. Det gör han i prosa i
Tractatus de Laudibus Virginitatis och därefter på vers
i dikten De Laudibus Virginum. Den heliga Beda, den
ärevördiga, tog sedan in berättelsen i sitt
Martyrologium.
Redan under bysantinsk tid restes det över Lucias grav
en kyrka, som fortfarande finns bevarad, även om den är
ombyggd många gånger (dagens kyrka är från 1100-talet).
Till höger om koret står den granitpelare, vid vilken
hon troligen avrättades. I Rom infördes Lucias fest på
500-talet.
Det är osäkert, vad som hände med hennes reliker, men
munken Sigebert av Gembloux (1030-112) säger i sin Sermo
de Sancta Lucia, att hennes kropp låg oförstörd på
Sicilien under 400 år, innan hertig Faroald av Spoleto
erövrade ögonen och överförde den heliga kroppen till
Corfinium i Italien. Därefter tog kejsar Otto den store
år 972 den med sig till Vincentklostret i Metz i
Frankrike. Därifrån togs en arm till klostret i Luitburg
i biskopsdömet Speyer, en händelse som Sigebert själv
påminner om på vers.
Men det finns även andra versioner. I Syrakusa bevarar
man fortfarande ett revben av Lucia, men de andra
relikerna tog bysantinerna med till Konstantinopel. Då
staden erövrades 1204, fann fransmännen där några
reliker av Lucia, och dogen i Venedig försäkrade sig dem
till Georgklostret där. De bevaras nu i kyrkan S:t
Jeremia och S:a Lucia i Venedig, där de ärades av den
salige påven Johannes XXIII, medan han var patriark av
Venedig. År 1513 gav venetianarna hennes huvudskalle i
gåva till kung Ludvig XII av Frankrike, och han gav den
till katedralen i Bourges. Men en annan version
berättar, att detta huvud fördes till Bourges från Rom,
dit det hade överförts under den tid relikerna vilade i
Corfinium.
Man minns Lucia den 13 december i kyrkan både i väst och
öst. Hennes fest firas som en ljusfest under årets
mörkaste månad, särkilt i Italien och Sverige, men även
i övriga Skandinavien och andra städer i Europa, till
exempel Ungern, Serbien och Kroatien. I Sverige
härstammar seden från år 1780. Före den gregorianska
kalenderreformen var Lucianatten den längsta under året.
Sången Sankta Lucia är fortfarande populär på Sicilien
och i Skandinavien. Hennes minnesdag är även markerad på
den norska primstaven. I Canon Romanus eller mässans
Kanon (Eukaristisk bön I) står hon efter förvandlingen
bland de sju kvinnor, som anropas som förebedjare i
strofen Nobis quoque. Det var sannolikt Gregorius den
store, som satte in hennes namn. Hon nämns även i den
ambrosianska Kanon.
I domkyrkan i Syrakusa, en praktfull basilika, som är
byggd inne i ett antikt tempel, är ett kapell vigt åt
henne. Där står en krönt silverstaty med palmkvist och
oljelampa. Annars är hennes attribut två ögon på ett fat
eller ett svärd. Påven Honorius I byggde en kyrka till
hennes ära i Rom, Santa Lucia in Selce =kiselsten).
Källa:
www.katoliknu.se |
Sankta
Lucia